摘要:Från 1998 till 2003 ökade sjuktalet (antalet ersatta dagar per sjukpenningförsäkrad) från 11,2 till 20,4 – dvs med 82 procent. Enbart ökningen mellan dessa två år motsvarar ett bortfall av arbetskraft på 4,1 procent (om man räknar med en normalarbetstid på 223 dagar per år).1 Denna exceptionella ökning har diskuterats intensivt i den allmänna debatten, utan att någon enskild förklaringshypotes har vunnit trovärdighet. Att hela ökningen skulle motsvaras av försämrad folkhälsa förefaller orimligt. Inte heller är det troligt att en så stor ökning skulle vara resultatet av den trots allt blygsamma höjning av sjukpenningen som genomfördes 1998 (se Henrekson och Persson 2004 samt Johansson och Palme 2002).